”Remember, most of your stress comes from the way you respond, not the way life is. Adjust your attitude, and all that extra stress is gone.”

I read this on an image posted in the Stoicism group page on Facebook with the caption ”The most elusive truth, and core of stoicism”. This is exactly what it is. However, I found that there was one person who commented on it that didn’t quite understand the concept or the purpose of stoicism and tried to somehow make it seem as if stoic practice isn’t attributable to even the absolut worst case scenarios. In fact, that is the whole point! His comment read as below, with my response right beneath it:

”Sounds nice and dandy until you end up persecuted, in a concentration camp with your kids murdered and doing slave labour. That is for me the ultimate test of such ’life wisdoms’. If anything these quotes reek of a life of comparative safety and luxury. Moreover they put tremendous guilt on the one suffering for now his or her suffering is his own fault. Of course, even among survivors of said concentration camps there were some who could manage such stoic attitudes. But most cracked and shattered as did their families. So I read these ’lines of wisdom’ with a smirk. They might apply to regular life events, but that’s where they end. Neither Epictetus or Aurelius could envision what tests were in store for mankind.”– Random Facebook user.

My response:

”These quotes isn’t made to make your life ”all fine and dandy”. They’re to make sure you don’t make an already miserable situation into an even worse hell. Putting the responsibility on you to make your life slightly less worse than it can be, doesn’t negate the fact that others are at fault. However, this is about what you CAN control, and not what you want or need to control. And as soon as we realize we always have control over our own souls and attitudes, a hell can be turned into a slightly less miserable hell, maybe enough that you can endure, survive and eventually thrive where the alternative would be enough despair to give up and lose your life.

Viktor Frankl himself was thrown into not one but several nazi concentration camps, and he both used and learned about the stoic response in the face of absolute adversity. He chronicles this in his best-selling autobiography ”Man’s Search For Meaning.” Highly recommended.

Stoicism isn’t a magical fix-all cure. It’s a philosophy meant to strengthen your attitude in the face of adversity, regardless of who is to blame. Control what you can, endure, and come out a victor! That’s the very core of stoicism.”

UPDATE: He later replied with the following, which made me realize that I may have misinterpreted the meaning behind his critique:

”I understand your point and am familiar with the work of Victor Frankel (and others who have gone through similar experiences) but I believe they are the exception. My point is that stoicism can only exists if there is a space between external reality and the inner realm of thought. The whole idea behind terror, especially in the camps, was to tear down the boundaries between the external and internal realm. To fill a person with horror and continual imminant fear of death. Compare it to room 101 in orwells 1984.In that sense stoic self control can exist by virtue of an absence of terror. Perhaps for some, like Frankl, the defense of the inner realm is more solid than for others, but for most people it will break. That is what the system of torture is designed for. The same goes for people ravaged by sickness and imminant extreme pain. I’ve witnessed it. And since then I came to realize, stoicism exist by virtue of an absence of true immediate horror. That doesn’t diminish its worth and virtue. But it does limits it applicability.

Where I replied:

”Absolutely, no one has ever stated that it’s absolute or that it always works for everyone, especially in the most extreme of circumstances. That’s why it’s a philosophy to strive towards, and not a guaranteed fix-all <3 But I get your point 🙂 

That being said, I still do not agree with him that those extreme cases are an exception. Everyone can do it. I would consider the exception those who are less able, such as people with C-PTSD or other forms of disadvantages that hinders the level of control or regulation of emotional responses that is needed to put stoic principles into practice.

Do you practice stoicism? Has it helped you in any way? And if so, how?

Also, I would like to take the opportunity to inform everyone reading this blog that I will be writing my posts in english from here onward. Despite being a well-versed swede, I somehow find it easier to express myself formally in english than my own native language. In addition to that, I would like to make my blog a bit more universally reachable. I hope my swedish readers don’t mind! I will be posting a bit more about the current state of affairs in my life and how I’m handling everything that’s been going on this past miserable week. But that will have to wait for now. Till then, I just want to say thank you to everyone who has reached out to me. Suddenly, I didn’t feel so lonely anymore. I’m still somewhat lonely, but not at all in the same magnitude as before.

So from the bottom of my heart – Thank you!

”I am a mother fucking dandelion!! I thrive everywhere and even if you cut me down, I spring forth in 14 other places. I’m not that easy to get rid off!”

What if…?

What if jag bara got the fuck out of here? Om jag bara fixade mina loose ends och bara drog härifrån. Till typ Nya Zeeland. Eller Texas, i the land of opportunities? En helt ny start. Jag vet inte hur jag ska fortsätta här. Jag vet inte hur det kommer gå. Bara börja om.

Jag kan inte säga att jag inte tänkt på det. Det har jag. Men vågar jag? Skulle jag klara av att lämna folk här? Skulle inte jag känna mig ännu mer ensam, omgiven av främlingar? Men jag är samtidigt så satans trött på Sverige. Eller letar jag efter fel grejer? Har jag ens… jag vet inte. Allt snurrar sönder just nu. Jag vill försöka hålla mig upptagen men inte ens naturen är på min sida just nu. Hade tänkt åka till Sala för att kolla in lägenheten där som min polare har lämnat tom, men det har spöregnat i flera timmar. Jag vaknade i soffan av det. Jag trodde först någon var inne i min lägenhet och prasslade med något, så jävla högt lät det. Oavsett så måste jag säga upp fanskapet så jag inte betalar för den i onödan. Aldrig i livet att jag flyttar dit igen, så ingen idé att ha den. Om jag känner mig ensam här i Gimo, så är den lägenheten definitionen av mitt personliga och psykologiska helvete.

Eller om jag drog ner till Linköping? Linköping är fint. Men vad finns där? Skulle jag ångra mig och bara vilja tillbaka? Göteborg? Finns det NÅGONSTANS där jag inte skulle känna mig ensam? Jag känner mig mest som hemma i Uppsala/Stockholm, men jag kind of resentar området lite. Men det är också häromkring jag har de flesta som bryr sig om mig, och som jag bryr mig om. Skåne är ute ur bilden. Jag har folk där också, men jag mådde aldrig riktigt bra där nere. Kanske för att mina främsta upplevelser av Skåne råkar vara fucking Tomelilla. Jag känner inte att jag har en framtid där.

Hus på landet, hund, familj, vänner att spendera vissa helger med, en kärlek att romantisera, skratta med, uppleva saker med, gråta med, barn att lära om livets frågor, problem och under. Kommer jag någonsin kunna älska någon igen? Kommer jag vara okej med hur jag skött allt? Kommer jag någonsin förlåta mig själv för mina egna fel?

Kommer hon förlåta mig?

Borde hon?

Everybody has a tale that they’re too afraid to tell, you can see it in the cracks in their hands
They can cover it with smiles; if you walk a couple miles in their shoes, then you’ll know where they stand
Everyone who really lived had to climb out of a ditch they were in before they found the right path
If you wanna know the truth about what we’ve been going through, then try to put your phone away so you can ask

We’ve all got problems, and we all feel alone
We’ve all been haunted by the secrets we hold
We could fill our coffins with the rocks they have thrown
Or we could build our castles with the sticks and the stones

När slutar det?

Gud, jag hatar det här. Jag kom hem och såg hur sovrummet bara var tomt (det var hennes säng) och allt bara sjönk in. Det slog mig. Fattar fortfarande inte att det är på riktigt. Jag hatar att vara själv. Jag vet liksom var långtidsplanen är, men vad fan ska jag göra under tiden? Jag är helt själv här, haaatar att vara själv, Bea är den enda jag vill prata med men hon vill inte veta av mig för stunden och det får jag acceptera. Jag vill inte vara med någon annan. Och just nu trivs jag inte i mitt eget sällskap. Jag bara hatar hur allt blev, hur jag skötte det. Jag är så arg på mig själv. Allt är bara absolute shit nu och jag vet inte var fan jag ska ta vägen. Jag har ingen här, jag vill inte vara nån annanstans, men jag vill inte vara här heller. Jag vill bara bort. Jag vill inte vara här.

Hur går man vidare efter en sån här sak? Kommer hon någonsin vilja prata med mig igen? Kommer hon vara redo för det? Kommer hon någonsin kunna förlåta mig? Bör jag ens förlåtas? Hur ska jag lära mig älska igen? Hur ska jag sluta gråta? Hur lång tid tar det? Hur kommer första natten hemma själv bli?

Men hon har i alla fall sin familj där hos sig. Hon har sin syster. Hon har sällskap. Det är bra. Så länge jag vet att hon får hjälp så kan jag härda ut. Det är allt jag någonsin brytt mig om. Att hon ska må bra. Och jag vill göra allt jag kan för att det ska bli så lätt som möjligt för alla inblandade, men framförallt henne.

Jag vet inte om det var en sån bra idé för mig att åka hem. Jag har ingen här. Ingen alls. Jag har min dator som inte är så lätt att flytta, men jag är ensam här. Jag vill inte vara ensam! Inte nu!

Jag kan.

Du kan.

Vi kan. Vi kommer gråta. Det kommer göra ont. Det kommer ta tid. Men vi kan.

Vi kan!

Isak, sluta nu… ta en paus idag. Det finns en dag imorgon. Sök de jobb du ska så att du kan göra A-kassan nöjd, och så du har nåt att rapportera nästa månad. På så vis släpper du åtminstone den stressen. Och då får du något att göra. Sen får du också tänka på att Magnus och resten fortfarande älskar dig. Det är som det är. Han vill fortfarande att du jobbar i sommar. Kom ihåg det. De kommer inte bara slänga dig åt sidan. De bryr sig faktiskt. De är bra människor. Du har blivit slängd åt sidan så många gånger. Men både dem och Bea har sagt att jag har en familj där. Sen får det ta tid att läka, men de hatar inte dig. Vissa kanske är arga på dig men de hatar dig inte. De vet att inget av det här var meningen. Så ta det lugnt… fokusera på vad som är viktigt nu. Låt tiden gå. Känn det du känner. Gråt om du känner att du behöver. Gråta frisläpper serotonin tydligen. Det lärde jag mig idag. Det förklarar varför man mår så mycket bättre efteråt. Så fortsätt gråt. Skratta när du känner för det. Prata med folk! Du har vänner. Låt de vara där för dig. Alla menar väl, ingen tycker du är jobbig. De kan tycka situationen är jobbig, men vem skulle inte tycka det. De tycker det för att de bryr sig om dig och vill inte att du ska må skräp. Så uppskatta det du har. Bea kommer nog bli redo så småningom, men låt det ta den tid det tar. Skriv inte till henne. Inte nu. Låt det ta tid. Du säger det jämt till dig själv. Lyssna på dig själv nu för en gångs skull. Det kommer lösa sig. Allt kommer lösa sig.

Allting kommer att lösa sig tillslut, och livet kommer att make sense igen.

Jag lovar.

It’s not your fault

I never planned for anything to end
Not like this, but I wish that after this you’d want to be my friend, -oh
If you dont, I completely understand
You’ll find your way, one day, you’ll stand, be brave and everything will be okay

You’ve got so much give
With a heart of gold and an angel’s smile
You will find a way to live, but don’t
Forgive me, at least not for a while

Beside you, I saw myself grow old
Now the future’s lost, it’s grey and cold
Without you, I don’t know where I’ll go
But I made my bed and I’ll reap what I sow

I hate this place
I’ve let you down
I promised that I’d be around
It’s gone to shit
But it’s not your fault
Please remember that it’s not your fault.

I never lied
I meant it all
Please remember that it’s not your fault.

But I’m weak
And I couldn’t keep my word
You deserve much more
Than I can give
It’s not your fault.