Gud, jag hatar det här. Jag kom hem och såg hur sovrummet bara var tomt (det var hennes säng) och allt bara sjönk in. Det slog mig. Fattar fortfarande inte att det är på riktigt. Jag hatar att vara själv. Jag vet liksom var långtidsplanen är, men vad fan ska jag göra under tiden? Jag är helt själv här, haaatar att vara själv, Bea är den enda jag vill prata med men hon vill inte veta av mig för stunden och det får jag acceptera. Jag vill inte vara med någon annan. Och just nu trivs jag inte i mitt eget sällskap. Jag bara hatar hur allt blev, hur jag skötte det. Jag är så arg på mig själv. Allt är bara absolute shit nu och jag vet inte var fan jag ska ta vägen. Jag har ingen här, jag vill inte vara nån annanstans, men jag vill inte vara här heller. Jag vill bara bort. Jag vill inte vara här.

Hur går man vidare efter en sån här sak? Kommer hon någonsin vilja prata med mig igen? Kommer hon vara redo för det? Kommer hon någonsin kunna förlåta mig? Bör jag ens förlåtas? Hur ska jag lära mig älska igen? Hur ska jag sluta gråta? Hur lång tid tar det? Hur kommer första natten hemma själv bli?

Men hon har i alla fall sin familj där hos sig. Hon har sin syster. Hon har sällskap. Det är bra. Så länge jag vet att hon får hjälp så kan jag härda ut. Det är allt jag någonsin brytt mig om. Att hon ska må bra. Och jag vill göra allt jag kan för att det ska bli så lätt som möjligt för alla inblandade, men framförallt henne.

Jag vet inte om det var en sån bra idé för mig att åka hem. Jag har ingen här. Ingen alls. Jag har min dator som inte är så lätt att flytta, men jag är ensam här. Jag vill inte vara ensam! Inte nu!

Jag kan.

Du kan.

Vi kan. Vi kommer gråta. Det kommer göra ont. Det kommer ta tid. Men vi kan.

Vi kan!

Isak, sluta nu… ta en paus idag. Det finns en dag imorgon. Sök de jobb du ska så att du kan göra A-kassan nöjd, och så du har nåt att rapportera nästa månad. På så vis släpper du åtminstone den stressen. Och då får du något att göra. Sen får du också tänka på att Magnus och resten fortfarande älskar dig. Det är som det är. Han vill fortfarande att du jobbar i sommar. Kom ihåg det. De kommer inte bara slänga dig åt sidan. De bryr sig faktiskt. De är bra människor. Du har blivit slängd åt sidan så många gånger. Men både dem och Bea har sagt att jag har en familj där. Sen får det ta tid att läka, men de hatar inte dig. Vissa kanske är arga på dig men de hatar dig inte. De vet att inget av det här var meningen. Så ta det lugnt… fokusera på vad som är viktigt nu. Låt tiden gå. Känn det du känner. Gråt om du känner att du behöver. Gråta frisläpper serotonin tydligen. Det lärde jag mig idag. Det förklarar varför man mår så mycket bättre efteråt. Så fortsätt gråt. Skratta när du känner för det. Prata med folk! Du har vänner. Låt de vara där för dig. Alla menar väl, ingen tycker du är jobbig. De kan tycka situationen är jobbig, men vem skulle inte tycka det. De tycker det för att de bryr sig om dig och vill inte att du ska må skräp. Så uppskatta det du har. Bea kommer nog bli redo så småningom, men låt det ta den tid det tar. Skriv inte till henne. Inte nu. Låt det ta tid. Du säger det jämt till dig själv. Lyssna på dig själv nu för en gångs skull. Det kommer lösa sig. Allt kommer lösa sig.

Allting kommer att lösa sig tillslut, och livet kommer att make sense igen.

Jag lovar.