What if jag bara got the fuck out of here? Om jag bara fixade mina loose ends och bara drog härifrån. Till typ Nya Zeeland. Eller Texas, i the land of opportunities? En helt ny start. Jag vet inte hur jag ska fortsätta här. Jag vet inte hur det kommer gå. Bara börja om.
Jag kan inte säga att jag inte tänkt på det. Det har jag. Men vågar jag? Skulle jag klara av att lämna folk här? Skulle inte jag känna mig ännu mer ensam, omgiven av främlingar? Men jag är samtidigt så satans trött på Sverige. Eller letar jag efter fel grejer? Har jag ens… jag vet inte. Allt snurrar sönder just nu. Jag vill försöka hålla mig upptagen men inte ens naturen är på min sida just nu. Hade tänkt åka till Sala för att kolla in lägenheten där som min polare har lämnat tom, men det har spöregnat i flera timmar. Jag vaknade i soffan av det. Jag trodde först någon var inne i min lägenhet och prasslade med något, så jävla högt lät det. Oavsett så måste jag säga upp fanskapet så jag inte betalar för den i onödan. Aldrig i livet att jag flyttar dit igen, så ingen idé att ha den. Om jag känner mig ensam här i Gimo, så är den lägenheten definitionen av mitt personliga och psykologiska helvete.
Eller om jag drog ner till Linköping? Linköping är fint. Men vad finns där? Skulle jag ångra mig och bara vilja tillbaka? Göteborg? Finns det NÅGONSTANS där jag inte skulle känna mig ensam? Jag känner mig mest som hemma i Uppsala/Stockholm, men jag kind of resentar området lite. Men det är också häromkring jag har de flesta som bryr sig om mig, och som jag bryr mig om. Skåne är ute ur bilden. Jag har folk där också, men jag mådde aldrig riktigt bra där nere. Kanske för att mina främsta upplevelser av Skåne råkar vara fucking Tomelilla. Jag känner inte att jag har en framtid där.
Hus på landet, hund, familj, vänner att spendera vissa helger med, en kärlek att romantisera, skratta med, uppleva saker med, gråta med, barn att lära om livets frågor, problem och under. Kommer jag någonsin kunna älska någon igen? Kommer jag vara okej med hur jag skött allt? Kommer jag någonsin förlåta mig själv för mina egna fel?
Kommer hon förlåta mig?
Borde hon?
Everybody has a tale that they’re too afraid to tell, you can see it in the cracks in their hands
They can cover it with smiles; if you walk a couple miles in their shoes, then you’ll know where they stand
Everyone who really lived had to climb out of a ditch they were in before they found the right path
If you wanna know the truth about what we’ve been going through, then try to put your phone away so you can ask
We’ve all got problems, and we all feel alone
We’ve all been haunted by the secrets we hold
We could fill our coffins with the rocks they have thrown
Or we could build our castles with the sticks and the stones
