— Posted inUncategorized — 57 min read

Från öppna hjärtan till stängda gränser – populism, misstro och politik i Sverige 2015–2025

Inledning

Under perioden 2015–2025 genomgick det politiska landskapet i Sverige en dramatisk förvandling. Partier kastade om sina ideologier snabbare än man hinner säga ”ordning och reda”, skandaler avlöste varandra, och en spirande misstro mot media och etablissemanget bredde ut sig. Samtidigt blåste vindar av populism in från omvärlden – från Donald Trumps USA till AfD:s framgångar i Tyskland – vilket satte den svenska självbilden av Landet Lagom på svåra prov. Hur kunde Sverige, känt för konsensus och folkhemmet, hamna i en situation där landets näst största parti beskriver en granskande TV-reportage som något ”Propagandaministern i Nazityskland skulle vara stolt” över (Åkesson om TV4-granskningen: ”Propagandaministern i Nazityskland skulle vara stolt” | SVT Nyheter)?

Denna artikel dyker djupt ner i utvecklingen hos de svenska partierna under detta turbulenta decennium. Vi utforskar ideologiska helomvändningar, policyförändringar under galgen, intriger och skandaler, samt hur väljarnas syn på politiker, media och samhällsinstitutioner har förändrats. Med en blandning av skarp analys och mörk humor sätter vi svenska skeenden i kontext av den globala populismens framfart – från Trumps twittertirader till tyska brandtal – och analyserar de ekonomiska, kulturella och migrationsrelaterade faktorer som gött elden.

Varning: Cynismen kommer att flöda lika fritt som politiska löften i valtider. Här belyser vi alla vinklar, även de som utmanar mainstream-narrativet. Så spänn fast er, för nu kör vi en resa genom ett decennium där svenska politiker fick lära sig den hårda vägen att ignorerade väljare inte försvinner bara för att man blundar.

Tidslinje: Viktiga händelser 2015–2025

  • 2015 – ”We have a situation”: Migration och DÖ-kollaps. Europa skakas av flyktingkrisen och Sverige tar emot 163 000 asylsökande. Regeringen Löfven (S+MP) går från ”Refugees Welcome”-manifestation i september till en historisk U-sväng i november: ”Sverige är fullt, vi står inför en systemkollaps,” deklareras det när gränserna stängs och asyllagarna stramas åt (2015 – året då flyktingkrisen stod i centrum | SVT Nyheter). Miljöpartiets språkrör Åsa Romson fäller tårar under presskonferensen 24 november 2015, där statsminister Stefan Löfven aviserar att Sverige nu ska ha EU:s striktaste flyktingpolitik – en helomvändning som lämnar många väljare med svindel (2015 – året då flyktingkrisen stod i centrum | SVT Nyheter). Samtidigt spricker Decemberöverenskommelsen (DÖ) – den unika pakten mellan regeringen och Alliansen som skulle isolera Sverigedemokraterna. Den 9 oktober 2015 röstar Kristdemokraterna för att bryta DÖ, vilket dödförklarar pakten knappt tio månader efter att den ingåtts (Decemberöverenskommelsen: Detta har hänt | SVT Nyheter). Alliansen meddelar att man inte längre tänker hålla SD utanför inflytande till varje pris. Populismens spöke har börjat hemsöka riksdagen, och det politiska spelet går in i en ny fas.
  • 2016 – Gröna kriser och global chock: MP-skandal och Trump-effekt. Miljöpartiet drabbas av intern kris när bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) tvingas avgå i april efter avslöjanden om att han ätit middag med företrädare för den turkiska högerextrema gruppen Grå Vargarna, samt gamla uttalanden där han jämfört Israels politik med nazism (Green Party (Sweden) – Wikipedia). Samma vår hamnar MP i blåsväder igen då en partiföreträdare vägrar skaka hand med en kvinna av religiösa skäl – inte direkt vad väljarna förväntade sig av ett feministiskt parti. Partiet tappar stöd och förtroende. Internationellt skräller Donald Trump i USA:s presidentval i november 2016. Trump rider på en våg av folks ilska mot etablissemanget, sprider begreppet ”fake news” om mediekåren och lovar ”drain the swamp”. Ekoeffekter märks i Sverige: det globala uppsvinget för högerpopulism och misstro mot ”experter” och media börjar normaliseras även här. Plötsligt ifrågasätts traditionella sanningar öppet och det politiska samtalet blir hårdare – som en Twitterstorm man inte kan stänga av.
  • **2017 – *Säkerhetsskandal och terror:* *Transportgate* och terrordåd.** Våren 2017 drabbas Stockholm av ett terrordåd den 7 april: en radikaliserad uzbekisk man kapar en lastbil och kör ihjäl fem personer på Drottninggatan. Dådet chockar nationen och triggar en ännu hetare debatt om migration, integration och säkerhet. Som om inte det vore nog avslöjas på sommaren Transportstyrelsens IT-skandal: Myndigheten hade outsourcat sin IT-drift till utlandet och röjt sekretessbelagd info om allt från skyddade identiteter till försvarets fordonsregister. En rasande opposition hotar fälla tre ministrar. Statsminister Löfven tvingas till panikåtgärder den 27 juli 2017 och offrar inrikesminister Anders Ygeman samt infrastrukturminister Anna Johansson, som båda får avgå efter kritik för bristande kontroll (Transportstyrelsen – detta har hänt | SVT Nyheter). Löfven överlever på posten genom att möblera om i regeringen, men förtroendet har fått sig en kyss. Moderaterna byter också ledare: Anna Kinberg Batra avgår i augusti 2017 efter usla opinionssiffror, delvis orsakade av hennes trevande försök att öppna en dörr mot SD (något som inte föll i god jord hos alla moderata väljare). Ulf Kristersson tar över rodret och markerar en hårdare linje i lag och ordning. 2017 blir året då trygghetsfrågor seglar upp – skjutningar och gängkriminalitet når rekordnivåer i vissa förorter, och orden ”no-go zoner” och ”parallellsamhällen” börjar dyka upp i debatten. Populismens enkla lösningar – ”stäng gränsen, lås in buset” – får allt mer gehör.
  • 2018 – Valdramatik och regeringskaos: Riksdagsvalet i september 2018 resulterar i ett parlamentariskt gungfly. Sverigedemokraterna går starkt framåt (17,5% av rösterna) och cementerar sin position som tredje största parti, medan varken det rödgröna blocket eller Alliansen får egen majoritet. Politiskt limbo uppstår: under hela 134 dagar efter valet lyckas ingen bilda regering i ett chicken race utan tidigare motstycke. Till slut, i januari 2019, föds den ökända ”Januariöverenskommelsen” (JÖK) – en 73-punkters uppgörelse där Socialdemokraterna och Miljöpartiet klamrar sig fast vid makten tack vare stöd från centerpartister och liberaler som hellre äter upp en sko än släpper in SD. Centerpartiet (C) och Liberalerna (L) går med på att tolerera Löfven som statsminister mot att S går med på en rad liberala reformkrav (bland annat förändringar i arbetsrätten och slopad värnskatt). Vänsterpartiet, traditionellt S stödparti, lämnas utanför dealen och kokar av vrede – Jonas Sjöstedt (V) får svälja förtreten tillfälligt men varnar att han ”inte är någon dörrmatta”. Sverige får till slut en regering i januari 2019, men till priset av att gamla blockpolitiken mer eller mindre spruckit. För första gången har den traditionalistiska högern och vänstern tvingats in i en udda dans för att hålla populisterna borta från makten, något som många väljare fann minst lika förvirrande som underhållande.
  • **2020 – *Pandemi och polarisering:* *Covid-19* och fortsatt misstro.** Coronavirusets utbrott kastar in en global wildcard. Sverige intar en egen strategi med ”lagom”-restriktioner (inga hårda lockdowns), vilket gör Tegnell & co till världskändisar. Inrikespolitiskt innebär pandemin ett andhål där de värsta partistriderna pausas för ett gemensamt krisläge – åtminstone inledningsvis. Regeringen Löfven samlar stöd för extraordinära befogenheter, och oppositionen tonar ner retoriken under våren. Men en bieffekt av pandemin är ett accelererat informationskrig: konspirationsteorier och misstro mot experter frodas i vissa kretsar. Globala populistprofiler (inklusive Trump) sprider idéer om mirakelmediciner och ifrågasätter vetenskap, vilket spiller över även här. Tilliten till myndigheter får både uppsving och bakslag: initialt litar många svenskar på Folkhälsomyndigheten, men när dödstalen på äldreboenden blir bland Europas högsta sjunker förtroendet. Mot hösten 2020 är polariseringen tillbaka – masker eller ej blir nästan en ideologisk markör. Samtidigt inträffar Black Lives Matter-protester även i Sverige efter George Floyds död i USA, och kulturella motsättningar diskuterades ivrigt (t.ex. om ”rasism i Sverige” eller om vi importerar amerikanska problem). Kort sagt, 2020 må ha varit ett virusår, men det höll knappast populism och misstro i karantän.
  • **2021 – *Regeringskris 2.0 och första kvinnliga statsministern:* *Nooshi vs. Norsi.*** Det politiska lugnet (nåja) spricker i juni 2021. Vänsterpartiet, nu under nye ledaren Nooshi Dadgostar, tröttnar på januariavtalets marknadsliberala eftergifter. När regeringen aviserar fri hyressättning i nyproduktion (en röd trasa för V) fäller Vänsterpartiet bomben: de drar tillbaka sitt stöd och för första gången i svensk historia förlorar en statsminister en förtroendeomröstning. Stefan Löfven tvingas avgå – om än temporärt. Efter sedvanligt riksdagsdrama, där talmannen troligen hade en ”Facepalm of the Year”-tävling i kulisserna, lyckas Löfven dock återkomma några veckor senare sedan förslaget skrotats. Äventyret får dock Löfven att avsäga sig partiledarposten under hösten. I november 2021 väljs *Magdalena Andersson* (S) till ny partiledare och statsminister – Sveriges första kvinna på posten, historiskt nog. Hennes glädje varar dock i ungefär sju timmar: samma dag som hon väljs faller regeringens budget i riksdagen och Miljöpartiet lämnar regeringen i protest, vilket tvingar Andersson att avgå innan hon ens hunnit tillsätta sina ministrar. Skrattet fastnar i halsen på många – är detta politik eller Shakespeare-fars? Andersson återkommer visserligen några dagar senare som statsminister för en enpartiregering (S), men höstens cirkus ger en bitter eftersmak av instabilitet. Under tiden fortsätter Sverigedemokraterna att växa i opinionen och normaliseras ytterligare i debatten – de framstår nu nästan som det enda konsekventa partiet i kontrast till de andra som dansat allan med sina ideologier. Det mullrar inför valet 2022.
  • 2022 – Högersväng och paradigmskifte: Valet som ritade om kartan. Årets valrörelse domineras av två ämnen: gängkriminaliteten (sprängningar och skjutningar har nått nivåer som får internationell press att kalla Stockholm för ”Nordens Chicago”) och stigande priser/energikris (förvärrat av Rysslands invasion av Ukraina i februari). Sverigedemokraterna (SD) blir valets stora vinnare och landar på 20,5% – nu som näst största parti i riksdagen. Socialdemokraterna under Magdalena Andersson gör också ett starkt val (30%), men deras tänkta koalitionsunderlag räcker inte. Istället kan Moderaternas ledare Ulf Kristersson, med SD:s hjälp, säkra ett nytt högerstyre. För första gången släpps SD in i värmen – om än formellt utanför regeringen. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna bildar regering med stöd av SD via det s.k. Tidöavtalet (en omfattande politisk överenskommelse). Sverigedemokraterna får därigenom ett direkt inflytande över politiken utan att ha ministerposter. Den nya regeringen markerar ett paradigmskifte: ett tidigare paria-parti har nu de facto regeringsmakt i Sveriges riksdag. Samtidigt ansöker Sverige (under Anderssons sista tid) om NATO-medlemskap som svar på Ukrainakriget – en enorm ideologisk kursändring för både Socialdemokraterna och SD, som båda dumpat sitt NATO-motstånd efter decennier av alliansfri retorik. Väljarnas dom 2022 är alltså att ge högersidan (inklusive populisterna) en chans, efter åtta år av rödgrönt styre. Internationellt ses detta som ännu en indikator på populismens normalisering i Europa. Likt i Tyskland där establishmentet länge isolerade AfD, fick svenska etablissemanget till slut ge upp isoleringen av SD – eller riskera att kallas odemokratiska av väljarna.
  • 2023–2025 – Efterspel och global kontext: Det nya högerblocket börjar genomföra sin politik: kraftiga skärpningar av migrationspolitiken (mål om nära noll asylinvandring, språk- och försörjningskrav för permanent uppehållstillstånd, utvisning av kriminella utlänningar i större omfattning), tuffare tag mot kriminalitet (bl.a. visitationszoner och höjda straff), samt energisatsningar med återupprättad kärnkraft på agendan. Kritiker talar om en ”reaktionär” vändning, medan anhängare menar att ”det var på tiden att någon lyssnade på folket”. Misstron mot traditionella medier och institutioner förblir dock hög. Under våren 2024 skakar en ny diskussion om yttrandefrihet Sverige efter att koraner bränns vid manifestationer – regeringen fördömer tilltaget men planerar också inskränka möjligheterna att uttrycka ”utländsk maktfientlighet” på detta vis, vilket får liberaler att slå bakut. I USA har under tiden Donald Trump gjort comeback som presidentkandidat 2024 med oförminskat polariserande retorik, och i Tyskland chockade högerpopulistiska AfD etablissemanget genom att i februari 2025 bli näst största parti med ~20% av rösterna (’Next time we’ll come first’: German far-right celebrates breakthrough | Reuters). AfD jublar och kallar sig numera ”mainstream”, även om övriga partier fortfarande vägrar samarbeta med dem (’Next time we’ll come first’: German far-right celebrates breakthrough | Reuters). En AfD-företrädare firade framgången genom att torrt påpeka att ”konservativa har tagit alla våra positioner” (’Next time we’ll come first’: German far-right celebrates breakthrough | Reuters) – en kommentar som lika gärna kunnat handla om Sverige, där Moderaterna och Kristdemokraterna numera låter mer som SD-light i många frågor. Globalt sett är populismens era långt ifrån över, och Sverige befinner sig inte längre utanför utan mitt i denna trend.

(Puh! Det var tidslinjen det. Och ja, det hände mer på tio år än vad många trodde var möjligt i stiltje-Sverige.)

Ideologiska helomvändningar i partierna

En av de mest anmärkningsvärda aspekterna av 2015–2025 är hur de etablerade partierna i Sverige ändrade sin ideologiska kurs. Vissa skulle kanske säga att de fick politisk svindel av alla U-svängar. Här är en översikt av de största skiftena:

  • Socialdemokraterna (S): Socialdemokraterna gick från att stolt proklamera att “Mitt Europa bygger inte murar” hösten 2015 till att något år senare mer eller mindre bygga just murar (om än mentala sådana). Stefan Löfvens regering gjorde en helomvändning i migrationspolitiken hösten 2015 – permanenta uppehållstillstånd blev tillfälliga, gränskontroller infördes och retoriken gick från empatisk till restriktiv (2015 – året då flyktingkrisen stod i centrum | SVT Nyheter). För ett parti som länge vurmat för internationell solidaritet var detta som att svära i kyrkan, men man motiverade omsvängningen med realpolitik: ”Vi har gjort vårt” sa Löfven, och krävde att övriga EU-länder tog ansvar (2015 – året då flyktingkrisen stod i centrum | SVT Nyheter). Under de kommande åren rörde sig S försiktigt högerut i vissa frågor för att blidka mittenpartier (t.ex. slopade man värnskatten 2020 enligt Januariavtalet, något som historiskt vore otänkbart för S). Samtidigt försökte man behålla arbetarväljarna genom traditionell retorik om välfärd. Resultatet blev att en del väljare tyckte S tappat kompassen. Partiet talade plötsligt om volymer i invandringen, betonade krav på nyanlända och slog fast att ”vi ska aldrig tillbaka till 2015 års nivåer” av flyktingmottagande (Löfven om flyktingar: Vi ska aldrig tillbaka till 2015 – Europaportalen). Till och med retoriken kring EU förändrades: S, som alltid varit EU-positiva, började låta mer skeptiska till EU om inte ”solidariteten” fungerade (underförstått: om inte andra tar flyktingar). Under Magdalena Andersson betonades lag och ordning mer än tidigare – S stal en del av SD/M:s tugg om hårdare tag mot gängen. Kort sagt gick Socialdemokraterna från öppna hjärtan till stängda dörrar och från vänsterretorik till en något mer pragmatisk mittenlinje när det behövdes för att behålla makten. Vissa kallar det principflexibilitet; andra kallar det panik.
  • Moderaterna (M): Moderaternas resa kan sammanfattas som “från Reinfeldt till Åkessons kusin”. Under Fredrik Reinfeldt (statsminister 2006–2014) slog M in på en liberal-globalistisk linje – minns Reinfeldts uppmaning “Öppna era hjärtan” 2014 gällande flyktingar. Men efter katastrofvalet 2014 (M tappade stort, SD gick starkt) svängde Moderaterna gradvis om. 2015–2017 under Anna Kinberg Batra började partiet ifrågasätta den generösa migrationspolitiken, och AKB bröt ett tabu genom att år 2017 säga sig öppna för att samtala med SD i vissa frågor. Det föll inte väl ut internt då – hon tvingades bort – men det markerade början på omsvängningen. Under Ulf Kristersson (från hösten 2017) gick Moderaterna all in för en tuffare profil: betydligt striktare migrationspolitik, retorik om lag och ordning i varje andetag, och en tydlig signal till väljarna att M nu tar deras oro på allvar (läs: man kopierade delar av SD:s program, fast med slips och kavaj). Maria Malmer Stenergard (M:s talesperson för migration) sammanfattade det såhär: “Då gick det inte längre att blunda för att vi haft alldeles för hög invandring under för lång tid… Det vi nu ser med dålig integration, kriminalitet och utanförskap är en förlängning av flyktingkrisen och ska vi kunna åtgärda detta måste invandringen minska.” (Det lärde sig politikerna efter flyktingkrisen 2015 | SVT Nyheter). Detta är nästan på pricken vad SD hade sagt i åratal, vilket Moderaterna tidigare fnyst åt. Men verkligheten (och väljarstödet till SD) hann ifatt M, som nu konkurrerade om att vara ”hårdast mot brott och mest skeptisk till invandring”. Moderaterna gick också från total beröringsskräck till att faktiskt samarbeta med SD – i kommuner först, och efter valet 2022 även på riksplanet via Tidöavtalet. Ideologiskt blev M mindre av storstadsliberalt parti och mer av ett nationellt konservativt parti i retoriken, om än fortfarande pro-marknadsekonomi. Man kan säga att M gjorde en högersväng med blinkersen åt högerpopulismen: forna ideal om öppna gränser och fri rörlighet fick stå tillbaka för krav på integrationspaus och fokus på “svenska värderingar”. Förvandlingen var såpass komplett att många traditionella moderater knappt kände igen sitt parti – medan en del tidigare S-väljare på landsbygden plötsligt tyckte M lät vettiga. Politikens ironi, någon?
  • Sverigedemokraterna (SD): Sverigedemokraterna gick under detta decennium från från pariaparti till kungamakare. 2015 stod de utanför all form av samarbete – övriga partier höll dem iskallt på armlängds avstånd genom DÖ, och medierna behandlade Åkesson & co mest som ett nödvändigt ont att intervjua. Men i takt med att SD växte i opinionen började något hända: deras hjärtefråga (migration) blev plötsligt allas fråga efter 2015. Under hösten 2015 kunde SD-ledningen nästan luta sig tillbaka och bevittna hur “de andra plötsligt började tala samma språk som de själva”, som SVT uttryckte det (2015 – året då flyktingkrisen stod i centrum | SVT Nyheter). När S och M stramade åt migrationspolitiken normaliserades SD:s politik i mångas ögon – ”vad är det för extremistiskt med att säga nej till massinvandring när både S och M nu säger det?”, tänkte kanske en del väljare. SD kunde samtidigt putsa sin fasad: man försökte tona ner de värsta extremistiska inslagen, kickade ut några öppet rasistiska företrädare (även om det fortfarande ibland dök upp skandalkandidat som hävt ur sig grodor om ”blatte-lover” eller liknande). Man antog en nolltolerans mot extremism, i alla fall på pappret, och bytte ut järnrör mot kostym. Rent ideologiskt låg SD stabilt på sin nationalistiska, socialkonservativa linje – de gjorde inga U-svängar av den magnitud som S, M eller L gjorde. Däremot justerade SD vissa policyer för att bli rumsrena nog för samarbete: till exempel övergav SD 2019 kravet på Swexit (svenskt EU-utträde) och gick med på att Sverige skulle kunna vara kvar i EU, fast med reformambitioner. 2022 svängde SD också i NATO-frågan, från att tidigare ha varit emot till att stödja en svensk NATO-ansökan (dock med villkor att även Finland gick med). Dessa pragmatiska drag hjälpte SD att undanröja svepskäl för samarbete. Paradoxalt nog disciplinerade SD:s närvaro de andra partierna – forskare noterar att när populister växer tvingas de gamla partierna skärpa sig eller justera politiken (Political distrust and the populist alt-view trap | CEPR). Vi såg exempel på det: S och M tvingades erkänna problem (som gängkriminalitet, integrationshaveri) de tidigare tonat ner. Det ledde i sin tur till att SD:s huvudbudskap – ”etablissemanget har misslyckats, vi behövs” – bekräftades i mångas ögon. Efter valet 2022 nådde SD sin dittills största framgång: de blev näst störst och fick direkt inflytande via Tidöavtalet. Äntligen, efter åratal i kylan, fick Jimmie Åkesson vara med och diktera villkoren. Kan SD då fortfarande kallas protestparti? Kanske, men de finner sig också i en ny roll: som en del av etablissemanget själva. Det märks att SD navigerar mellan att vara systemkritiker och systembärare. Ibland angriper de fortfarande media och myndigheter vildsint – Åkessons liknelse av TV4 vid nazi-propaganda nämnd ovan är ett exempel – men samtidigt sitter deras folk nu med i myndighetsstyrelser och förhandlar budgetposter. SD har alltså “normaliserats” – både i bemärkelsen att andra börjat låta som dem (2015 – året då flyktingkrisen stod i centrum | SVT Nyheter), och att de själva nu accepterats in i värmen (om än under knorrande från vissa håll). Det om något är en ideologisk jordbävning i svensk politik.
  • Centerpartiet (C): Centerpartiet under Annie Lööf tog en tydlig liberal globalistisk vändning under detta decennium. C, som historiskt var ett landsbygdsparti med vissa konservativa drag, positionerade sig från 2015 som det mest invandringsvänliga partiet efter MP. När flyktingkrisen kom stod Annie Lööf fast vid öppna dörrar, och hon blev Sverigedemokraternas kanske skarpaste antagonist. Centerpartiet profilerade sig på GAL-TAN-skalan (Grön-Alternativ-Liberal vs Traditionell-Auktoritär-Nationalist) som det mest GAL av alla: pro-mångfald, för EU, för fri rörlighet, HBTQ-rättigheter, you name it. Strategin gav viss utdelning – C ökade sitt väljarstöd i valet 2018 (8,6%, upp från 6,1% 2014) tack vare liberaler i städerna som gillade Lööfs ståndaktighet mot SD. Men priset blev frostiga relationer med forna alliansvänner M och KD. C vägrade efter 2018 att ingå i eller stödja en regering som på minsta vis gav SD inflytande, vilket ledde dem in i den ovan nämnda januariöverenskommelsen med S/MP. Ideologiskt kan man säga att C gjorde en vänstersväng i värderingsfrågor (flyktingpolitik, värdegrund) samtidigt som de behöll borgerligheten i ekonomiska frågor (de krävde t.ex. marknadshyror och sänkta marginalskatter i JÖK). Detta gjorde C lite schizofrent positionerat: vänsterliberala storstadsbor älskade dem, men traditionella centerpartister i glesbygd undrade vad som hände. Lööf avgick 2022 efter ett svagt valresultat (C föll tillbaka till ~6.7%). Hennes efterträdare Muharrem Demirok signalerar viss kursjustering – han försöker nu hitta tillbaka till landsbygdsfrågorna och hålla ihop partiet. Men C står inför utmaningen att man under 10 år blev “det nya Folkpartiet” (liberala storstadspartiet) snarare än det gamla Bondepartiet. Om de ideologiska tvära kasten för M och S var stora, så var C:s envisa vägran att rucka på sin anti-SD hållning ett exempel på principfasthet som både hyllats och hatats.
  • Kristdemokraterna (KD): Kristdemokraterna gick från att vara ett ganska mjukt värdekonservativt parti med fokus på familj och välfärd, till att under Ebba Busch (Thor) repositionera sig som ett ”lag och ordning”-parti med kristen etikett. KD var faktiskt först ut att bryta Decemberöverenskommelsen 2015 – Ebba Busch Thor meddelade att KD inte längre stod bakom pakten (Decemberöverenskommelsen: Detta har hänt | SVT Nyheter), vilket gjorde henne till något av en hjälte bland borgerliga som ogillade DÖ. Under de följande åren tog Ebba KD i en tydligt populistisk riktning i retoriken: hon pratade hårt om krav på invandrare, kritiserade ”naivitet” i kriminalpolitiken och gjorde utspel om att skicka in militär i förorter (för att stoppa gängvåldet). Det gav utdelning ett tag – i EU-valet 2019 fick KD över 10%. Ideologiskt började KD låta mer nationalistiska än tidigare, även om de fortsatt värnade klassiska kärnfamiljsvärderingar. En del gamla KD-väljare (typ frikyrkliga äldre) kan ha rynkat på näsan åt tonläget, men Ebba lockade nya väljare från högerkanten. Man kan säga att KD blev en mini-SD light, fast med bibeln kvar i bakfickan. Efter 2022 hamnade KD i regering med M och L, där Ebba Busch nu som energiminister pläderar för kärnkraft och rejäla tag. KD:s ideologiska resa är kanske inte lika omskriven som M:s, men märks i att partiet helt slutat tala om medmänsklighet i migration (tidigare en profilfråga för vissa kristdemokrater) och istället talar om “integration börjar med tuffa krav”. Den mer realpolitiska Ebba ersatte den värderingsstyrda Hägglund-eran. Värt notera: KD behöll dock ett motstånd mot t.ex. aktiv dödshjälp och stod fast vid vissa samvetsfrågor, så helt populist-kameleont blev de inte. Men nog blev det en högersväng även här.
  • Liberalerna (L): Liberalerna (tidigare Folkpartiet) bjöd på ett decenniumsåpa av identitetskris och splittring. Ideologiskt slets L itu mellan två läger: ett som hatade SD mer än något annat och var beredda att samarbeta med vänsterblocket för att stoppa dem (företrädd av dåvarande ledaren Jan Björklund fram till 2019), och ett annat läger som menade att L som borgerligt parti borde kunna samtala med alla på högersidan (företrädd av Nyamko Sabuni, ledare 2019–2021). Björklund tog L in i januariavtalet med S/MP efter 2018, något som fick liberalernas opinionsstöd att krympa mot riksdagsspärren. Under Sabuni svängde L tillbaka högerut: hon bröt med januari-samarbetet 2021 och deklarerade att L skulle sikta på en borgerlig regering även om det krävde stöd av SD. Hennes linje vann knappt en partistrid, men partiet blödde medlemmar – den socialliberala falangen flydde i protest (några gick till Centerpartiet, andra blev politiskt hemlösa). Lagom till valet 2022 bytte L ledare igen (Sabuni avgick efter dåliga siffror, Johan Pehrson tog över) och lyckades mirakulöst klamra sig kvar i riksdagen med 4,6%. Nu sitter L i regering med M och KD, ironiskt nog beroende av SD:s stöd – precis det som halva partiet absolut inte ville. Ideologiskt har Liberalerna kastats som en vante i stormen: från klassiskt socialliberala ståndpunkter (human flyktingpolitik, satsningar på skola och integration med mjuka medel) till att nu i regeringsställning acceptera hårdare tag (Pehrson går med på Tidöavtalets restriktiva migrationspolitik trots tidigare kritik). L kan sägas ha offrat en del av sin själ för att få regeringsposter. Hur det slutar är oklart – partiet riskerar fortfarande att åka ur riksdagen 2026. Summan av kardemumman: Liberalerna valde att gå emot mainstream-medie-narrativet att SD är “untouchable” och samarbetar numera indirekt med SD. Den interna ideologiska kannan har därmed gjorts en hel cirkel runt – man är tillbaka där Folkpartiet stod på 90-talet som borgerligt parti, dock med betydligt svagare stöd och stukad trovärdighet.
  • Vänsterpartiet (V): Vänsterpartiet har ideologiskt hållit sin traditionella vänsterlinje relativt intakt – antirasism, ekonomisk jämlikhet, feministisk och välfärdsstatlig politik – men skillnaden under 2015–2025 var att V började ställa ultimatum på allvar. Under Jonas Sjöstedt hade V inledningsvis en frustrerande roll: de släpptes inte in i Löfvens regering 2014, och i januariavtalet 2019 blev de rent av skriftligen utkörda (punkt 73 i avtalet sade att V inte skulle ha inflytande över budgetsamarbetet). Det kokade så pass att Sjöstedt hotade fälla Löfven om regeringen genomdrev för mycket högerpolitik – och 2020 lyckades V stoppa förslaget om marknadshyror temporärt. Med Nooshi Dadgostar vid rodret från 2020 blev V ännu kaxigare: som vi såg 2021 var det V som fällde regeringen på riktigt i misstroendeomröstningen – ett historiskt “nu får det vara nog” ögonblick. Ideologiskt har V markerat sig som det mest flyktingvänliga partiet (tillsammans med MP): de stod ensamma kvar 2015 med åsikten att Sverige borde hålla gränsen öppen när alla andra slog igen den. V har kritiserat S för att “springa efter SD” i migrationsdebatten. Vänsterpartiet är också de som hårdast försvarat public service och traditionella medier mot “högerns attacker”, vilket inte är konstigt eftersom V:s väljare i stor utsträckning litar på t.ex. SVT (67–79% förtroende hos S/V-väljare för SVT/SR-nyheter, jämfört med endast 11–42% hos SD-väljare beroende på ämne). V:s stora ideologiska prövning under decenniet var att försöka kombinera sin ekonomiska vänsteragenda med att vinna tillbaka arbetarklass-väljare som gått till SD. Det har de inte lyckats helt med – SD har fortsatt starkt stöd bland många LO-män. Men under slutet av perioden började Vänsterpartiet betona trygghet och kritik mot EU:s marknadsregler för att locka tillbaka “folkhemssossar”. De har också, intressant nog, försökt tvätta bort sin stämpel som bara ett “storstadsvänster”-parti genom kampanjer i bruksorter. Så även om V inte gjort helomvändningar, har de justerat tonlägen: mer “lagom” i retoriken kring kriminalitet (Nooshi pratar om att både förebygga och straffa, inte bara förebygga), och mer nationalistisk retorik kring att svensk välfärd inte ska dumpas av globala storföretag. Allt för att inte bli helt akterseglade i en tid då nationalistisk populism drar röster.
  • Miljöpartiet (MP): Miljöpartiet hade en tuff resa. Som minsta regeringspartner 2014–2018 tvingades de kompromissa bort hjärtefrågor, vilket kulminerade i bitterhet när den generösa asylpolitiken övergavs 2015. MP stod inför en ideologisk identitetskris: de kom till makten för att värna klimatet och en human flyktingpolitik, men hamnade i en regering som införde EU:s striktaste asyllag. Partiet höll masken utåt men inombords jäste det – gröna gräsrötter var bedrövade. MP-ledningen (Fridolin & Romson, senare Fridolin & Isabella Lövin, och nu Märta Stenevi & Per Bolund) motiverade det hela som en tillfällig åtgärd. Ändå straffades MP i valet 2018 och föll till 4,4% (nära riksdagsspärren). De bet ihop och fortsatte i Löfvens andra regering 2019–2021 med Januariavtalet, men när S svängde i skogs- och stränder-frågor (centrala miljöfrågor för MP) och sedan budgeten 2021 föll så hoppade MP av regeringen i protest. Ideologiskt positionerade sig MP därefter som tydlig opposition – det gröna samvetet mot både höger och sosse-pragmatism. De återfick lite stöd på klimattrenden runt 2021–2022 (Greta-effekten etc.), klarade 5%-strecket 2022, och gick därmed från regeringsparti till oppositionsparti. MP:s kärna – klimatradikal politik – består, men de har lärt sig av perioden att regeringsmakten suger musten ur små partier. Inför 2025 är MP tillbaka i bekväm nisch: de kan kritisera både regeringens slopande av klimatåtgärder och S för att ha vikit sig förr. Man skulle kunna säga att MP gjorde en idealistisk reningskur efter att ha drabbats av realpolitikens baksmälla. I frågor om migration har de återgått till att kräva generös politik (amnestier för flyktingar, mer familjeåterförening etc.), i skarp kontrast mot Tidögänget. Så medan andra partier zigzaggat ideologiskt för att få makt, har MP slutligen zigzaggat sig bort från makten för att kunna återgå till sina ideal.

Som vi ser har alla partier – från vänster till höger – påverkats av de senaste årens tryckvågor. Vissa har bytt åsikt snabbare än en politiker kan säga “Jag har varit naiv”. Andra har hållit fast vid sin linje och fått betala priset. En gemensam nämnare är ändå populismens dragningskraft: hotet (eller löftet) från missnöjespartier har fått gamla partier att byta både ton och innehåll. Ibland framstår det hela nästan komiskt: om du inte kan slå dem, gör som dem! Moderatledaren Ulf Kristersson lär knappast vinna pris för mest konsekventa ideolog (från att ha kallat SD rasister 2015 till att regera tack vare dem 2022), men han skulle nog hävda att han ”lyssnat på folkets oro”. Socialdemokraterna släppte sin moraliska högborg i migrationsfrågan för att inte tappa ännu fler arbetare till SD. Summan blir att politik blivit mer föränderlig, mindre förutsägbar och klart mer polariserad. Och det för oss till nästa ämne: folkets förtroende.

Folkets tillit: Etablissemanget och media under lupp

Parallellt med att partierna gjort sin ideologiska rockader har svenska folkets förtroende för etablissemanget – politiker, media, institutioner – blivit något av ett sorgebarn. Det senaste decenniet visar tydligt hur misstron mot traditionella makthavare ökat i populismens spår (Political distrust and the populist alt-view trap | CEPR). Låt oss dissekera detta med kirurgisk cynism.

Till att börja med: media. I Sverige har vi länge haft relativt högt förtroende för public service och press jämfört med många andra länder. Men sprickorna i fasaden har blivit allt mer synliga. Redan 2015 visade en Novus-undersökning att Sverigedemokraternas sympatisörer sticker ut med mycket lägre förtroende för massmedier än andra (SD-väljare litar inte på medierna | SVT Nyheter). Endast 8% av SD-sympatisörerna sa sig ha förtroende för kvällstidningarna, och siffrorna för TV och radio var också låga (SD-väljare litar inte på medierna | SVT Nyheter). En studie 2018 gav ännu mer kött på benen: bland SD-väljare hade blott 30% förtroende för SVT och 21% för stora dagstidningar som DN, att jämföra med runt 80% förtroende för SVT bland S-väljare. Det är en enorm klyfta. Enligt samma studie litade SD-väljare knappt ens på Samhällsnytt (en SD-nära alternativ nyhetssajt) – bara 34% av SD-väljarna trodde på den! Det antyder ett grundläggande misstroende mot all media hos denna grupp.

Hur hamnade vi här? Mycket pekar på att populistiskt tänkande i sig leder till mediemisstro snarare än klassisk höger-vänster-ideologi (News Media in Western Europe: Populist Views Divide Public Opinion) (News Media in Western Europe: Populist Views Divide Public Opinion). En populistisk världsbild ställer ”folket” mot ”eliten”, och i den berättelsen är etablissemangets medier ofta utmålade som elitens megafon. Donald Trump gjorde detta till sitt varumärke genom att kallat pressen “folkets fiender”. Liknande tongångar hördes i Sverige: SD:s ledning och sympatisörer har ofta talat om “systemmedia” eller “vänsterliberal media” som de menar mörkar sanningen om invandringens negativa effekter, etc. Ibland har retoriken slagit över i ren konspiration. Exempel: När TV4:s Kalla Fakta avslöjade hur SD:s kommunikationsavdelning drev anonyma trollkonton på nätet, slog Jimmie Åkesson tillbaka genom att anklaga TV4 för att driva en “gigantisk påverkansoperation från det vänsterliberala etablissemanget” mot SD och kallade granskningen “100 procent propaganda” (Åkesson om TV4-granskningen: ”Propagandaministern i Nazityskland skulle vara stolt” | SVT Nyheter) (Åkesson om TV4-granskningen: ”Propagandaministern i Nazityskland skulle vara stolt” | SVT Nyheter). Han drog till och med parallellen att Goebbels (nazitysklands propagandaminister) skulle vara stolt över TV4 (Åkesson om TV4-granskningen: ”Propagandaministern i Nazityskland skulle vara stolt” | SVT Nyheter). Att landets näst största partis ledare jämför mainstream-media med nazistpropaganda är anmärkningsvärt – och belysande. För SD:s kärnväljare är detta ingen chock; många av dem har redan antagit att medierna ljuger. En undersökning av Edelman (globalt) 2022 visade att 67% av människor globalt anser att journalister ljuger, och 66% att politiska ledare ljuger (2022 Edelman Trust Barometer Reveals Even Greater Expectations …). Sverige är lyckligtvis inte riktigt där än med allmänheten, men bland de mest misstroende väljargrupperna (typ SD:s base) ligger siffrorna i närheten.

Misstron gäller inte bara media. Institutioner generellt har fått sig en törn. Efter diverse skandaler (Transportstyrelsen 2017, Arbetsförmedlingens strul med reformer, Pandemihanteringen, etc.) och allmänt politiskt käbbel har förtroendet för riksdag och regering dalat. Som referens uppgav endast 6% av SD-väljare 2018 att de har förtroende för att riksdagen sköter sitt arbete. Sex procent! Det är i nivå med felmarginalen – knappt ens SD-politikerna själva litar på riksdagen. Bland S-väljare var motsvarande siffra 60%, så här syns ett mönster: de som är mest populistiska i sitt röstande hyser minst tillit till institutioner.

Varifrån kommer denna misstro? Populismens framfart globalt ger en del av svaret. Experter noterar att när människor känner sig kulturellt eller ekonomiskt hotade, tappar de tilliten till eliten och söker alternativ ([PDF] understanding the global rise of populism | lse ideas). I Sverige föll många pusselbitar på plats för en perfekt storm: efter 2015 kände en del svenskar att “etablissemanget” hade tappat kontrollen (migrationen var ett kaos, integrationen funkade inte, brotten ökade i nyhetsrapporteringen). Samtidigt hörde de kanske att public service och vissa politiker tonade ner problemen – vilket skapade ett intryck av förnekelse eller förskönande. Detta öppnade dörren för alternativa medier och röster: sajter som Avpixlat/Samhällsnytt, Fria Tider, Nyheter Idag, med flera, fick uppsving. På sociala medier spreds videoklipp och berättelser om samhällskollaps som inte alltid syntes lika alarmistiskt i SVT. För den som redan var kritisk blev detta ett bevis: ”Mainstream-media mörkar, bara fria internetkällor vågar tala sanning!”. Att en del av dessa “sanningar” bestod av grova överdrifter eller rena fel gjorde tyvärr liten skillnad – när förtroendet är brutet spelar fakta mindre roll, känslan av att bli bedragen tar över.

Populisterna själva eldade på misstron så gott de kunde. Trump-effekten var märkbar: begreppet “fake news” importerades och försvenskades. 2017 raljerade till och med SD:s då andre vice talman Björn Söder över “lögnmedia” i en intervju. På den andra sidan av spektrumet bidrog också viss arrogans från etablissemanget till att förstärka klyftan. När vanliga medborgare uttryckte oro för t.ex. brottslighet eller integration bemöttes det ibland med anklagelser om att man spred “fördomar” eller “mörka krafter”. Den sortens attityd – att problemformuleringar avfärdades istället för att tas på allvar – gav populistpolitiker öppet mål att säga: ”Se, de lyssnar inte på folket”. Och vem vill lita på ledare som inte lyssnar?

Intressant nog finns en paradox här: Sverige har fortfarande i genomsnitt högt förtroende för många institutioner, enligt t.ex. SOM-institutets mätningar och Förtroendebarometern. Myndigheter som Försäkringskassan, sjukvården, universitet och även polis har relativt höga förtroendesiffror hos befolkningen i stort. Public service (SVT/SR) åtnjuter fortfarande stort förtroende hos en majoritet av svenskarna (News Media in Western Europe: Populist Views Divide Public Opinion). Men skillnaden är att minoriteten som misstror har vuxit och hörs mer än förut. Polariseringen gör att vi lever i olika verkligheter: i ena bubblan är SVT nästan som en statskyrka man litar på, i andra bubblan är SVT en propagandaapparat man raljerar över. Och bägge bubblorna förstärker sig själva – tack vare algoritmer i sociala medier får folk mest höra sånt som bekräftar deras världsbild.

Som forskare formulerat det: “Den senaste tidens populistiska rörelser i väst har åtföljts av ett eroderande förtroende för institutioner och expertis” (Political distrust and the populist alt-view trap | CEPR). Misstron och de alternativa “sanningarna” bildar en fälla där förtroendet för den traditionella politiska klassen aldrig riktigt återhämtar sig, vilket gör att populister kan återkomma och frodas (Political distrust and the populist alt-view trap | CEPR). Det här citatet fångar Sveriges situation bra. För trots att vi nu haft SD indirekt i regeringsställning, är misstron mot “gamla politiker” knappast borta – många SD-väljare ser fortfarande M och S som två sidor av samma mynt som inte går att lita på.

Samtidigt händer något intressant: de etablerade aktörerna tvingas skärpa sig. För att vinna tillbaka förtroende har traditionella partier och media börjat anpassa sig. Public service har infört program som “Sverige möts” för att fånga upp röster även utanför storstadsbubblan. Tidningar gör granskningar av integrationsproblem mer ärligt än förr. Politiken har som nämnt slagit in på banor som folket efterfrågat (tuffare mot brott, tuffare mot oseriös migrationspolitik). Man skulle kunna säga att populismen disciplinerar etablissemanget – Merkel uttryckte 2021 att demokratin bygger på förtroende och fakta, och insåg att det förtroendet är “skört” (Political distrust and the populist alt-view trap | CEPR). De styrande har så sakteliga fattat galoppen: fortsätter man ignorera folks oro åker man ut. Detta har börjat reparera vissa sprickor; t.ex. har förtroendet för polisen ökat igen när politiker lovar fler poliser och hårdare tag (folk ser att man tar problemet på allvar). Men andra sprickor består: klyftan i mediеförtroende mellan olika väljargrupper lär finnas kvar så länge polariserande aktörer tjänar på att underblåsa den.

Sammanfattningsvis är folkets tillit en av de stora spelpjäserna i dramat 2015–2025. Det är både drivmedlet för populismen och måltavlan för etablissemanget att försöka vinna tillbaka. Sverige har klarat sig från de allra värsta excesserna (inga stormningar av Riksdagen à la Kapitolium 2021, tack och lov), men har definitivt drabbats av “trust issues”. Och som i alla dysfunktionella förhållanden krävs det tid och ärliga ansträngningar för att läka sådant. Frågan är om våra makthavare och medier är upp till den uppgiften – och om populisterna ens vill att såret läker, eftersom de får syre så länge det är öppet.

Paralleller: Sverige, Trump, AfD och den globala populismen

För att förstå den svenska utvecklingen är det nyttigt att se den som en del av ett större globalt pussel. Under 2015–2025 har populistiska rörelser och misstron mot institutioner ökat på bred front internationellt, och Sverige är både unikt och likartat på samma gång.

  • Trump-eran i USA: Donald Trumps presidenskap (2017–2021) blev symbolen för modern högerpopulism. Hans stil – en blandning av brutalt förenklade lösningar (bygga mur mot Mexiko), ständiga attacker mot media som “fake news”, och en ovilja att respektera politiska normer – inspirerade och legitimerade liknande rörelser världen över. I Sverige var tonen annorlunda (svenska politiker tweetar inte versaler om “WITCH HUNT” mitt i natten), men sakfrågorna fanns där: kritik mot invandring, mot “eliten” och mot globalism. Jimmie Åkesson och andra SD-profiler var öppet förtjusta i att Trump “bröt mot det politiskt korrekta”. Narrativet om att media ljuger och att det finns en “djup stat” som motarbetar folket fick visst fäste i svenska högerkretsar online. Och även om Sverige inte fick en Trump-figur i ledningen, påverkades debatten kraftigt. Gränsen för vad som anses presidentabelt (eller statsministermässigt) flyttades i folks medvetande – plötsligt var det mindre chockerande om en svensk politiker skulle förolämpa en journalist eller sprida halvkokta teorier; sådant hade ju ledaren för den fria världen gjort på bästa sändningstid. En direkt parallell: Trumps valseger byggde på missnöjet hos ”den glömda mannen” – äldre industriarbetare, landsbygdsbefolkning, de som ansåg sig förlorare på globaliseringen. I Sverige ser vi liknande demografi bakom SD:s framgångar: starkast stöd i mindre orter, bland arbetarklass och folk utan högre utbildning. ”Make America Great Again” ekar i svensk tappning som ”Återupprätta tryggheten och svenskheten”. När Trump sedan förlorade 2020 och påstod att valet var stulet, ledde det till stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 – en extrem konsekvens av utbredd misstro. I Sverige har vi (lyckligtvis) inte sett något liknande, men intressant nog kom anklagelser om valfusk även här i marginella kretsar. Efter valet 2018 spreds t.ex. rykten i SD-vänliga forum om att valmyndigheten manipulerat rösträkningen (Novus-chefen noterade att SD-sympatisörers misstro mot etablissemanget t.o.m. gjort dem svåra att nå i opinionsundersökningar (novus.se)). Inget av detta blev mainstream – Åkesson accepterade officiellt valresultat – men blotta existensen av sådana konspirationsteorier visar Trumps arv: idén att systemet är riggat kan slå rot även här. Åkesson har för övrigt varnat för “valfusk” i EU-valet 2019 när SD missgynnades av förtidsröster, men det var mer retoriskt.
  • AfD och Europa: Alternativ för Tyskland (AfD) bildades 2013, ungefär samtidigt som SD kom in i Riksdagen (2010). Båda partierna tog fart genom migrationsdebatten 2015. AfD gick från att initialt handla om EU-motstånd till att bli ett starkt invandringskritiskt, nationalistiskt parti som skördade stora framgångar i forna Östtyskland. Precis som SD blev AfD fryst ute av övriga partier – die Brandmauer (brandväggen) kallade Angela Merkel det; hon vägrade ge dem inflytande. Istället regerade Merkel med en bred koalition (CDU+Socialdemokrater) 2017-2021, vilket ironiskt nog gjorde AfD till största oppositionsparti. Den parallellen finns i Sverige också: Januariöverenskommelsen 2019 innebar att S+MP regerade med stöd av C+L, vilket gjorde SD till störst i opposition och gav Åkesson en formell roll som oppositionsledare under en period. Effekten? AfD kunde säga: “Storfinskapartierna går ihop och struntar i väljarna”, samma kritik riktade SD mot JÖK-”kartellen”. Både AfD och SD har utnyttjat migrationskrisen – i Tyskland slog AfD mynt av Merkels ”Wir schaffen das” (vi klarar det) och pekade på allt som inte funkade; i Sverige pekade SD på Löfvens “systemkollaps”-uttalanden och sa i princip “vad var det vi sa?”. AfD hade interna maktstrider (likt SD på tidigt 2000-tal) där mer extrema falanger bröt sig ur eller tvingades ut (grundaren Lucke lämnade, senare även partiledaren Petry). SD hade liknande – extremare element bildade Alternativ för Sverige (AfS) 2018, dock utan framgång. Ett lite kuriöst samband: AfD har anklagats för att vara pro-ryska och EU-fientliga. SD har historiskt också varit rätt Rysslandsvänliga (röstat emot stöd till Ukraina 2014, m.m.) och EU-skeptiska. Men bägge partier modererade sig en aning – SD stöttar nu EU-linjen mot Ryssland och AfD tonade ner Frexit/exit-snacket ett tag (fast AfD har återkommit till EU-utträdeshot på senare tid). En tydlig parallell är också misstron mot media: I Tyskland ropar AfD-anhängare “Lügenpresse” (lögnpress) om mainstream-medier, en term som tragiskt nog härstammar från nazitiden. I Sverige skriker inte folk “lögnpress” på gatorna, men som vi sett är tankegodset i SD-sfären liknande – man litar hellre på alternativ media än på SVT. AfD:s ökade stöd (nu ~20%) och SD:s ~20% visar att ungefär var femte tysk eller svensk väljare i dagsläget föredrar ett radikalt högerpopulistiskt parti. Det tyder på en bredare europeisk trend, där länder med så olika historia som Tyskland och Sverige ändå halkar in på liknande spår. Kontinentala skillnader: I öst (Ungern, Polen) tog populister makten öppet och ändrade spelreglerna. I väst (Tyskland, Sverige) hölls de ute längre, men deras politik smög sig in via bakdörren. Moderater i Sverige och kristdemokrater i Tyskland har delvis tagit efter populisternas retorik för att inte tappa mark (’Next time we’ll come first’: German far-right celebrates breakthrough | Reuters). Merkel var dock tydligare i avstånd än Kristersson – så Sverige har nog gått längre i att faktiskt ge populisterna inflytande. Å andra sidan har inte SD några ministerposter än, medan i Italien (under Meloni) och i Finland (under sannfinländarna) har populister direkt regeringsmakt. Så Sveriges position är typ mitt emellan: inte immun, men inte först i ledet heller.
  • Global populism och misstro mot institutioner: Utöver Trump och AfD kan vi nämna Brexit (Storbritanniens EU-utträde 2016) som ett syskonfenomen – folket röstade emot eliten och experternas råd, drivet av en populistisk kampanj om “Take back control”. Det fanns stor sympati för Brexit bland SD-företrädare; de såg det som en förebild att utmana Bryssel. Globalt har länder som Brasilien (Bolsonaro), Filippinerna (Duterte), Indien (Modi) och flera i Europa (Polen, Ungern, Italien) upplevt liknande ledare eller rörelser: karismatiska (ibland brutala) figurer som säger sig företräda det verkliga folket mot någon korrupt elit. Gemensamma nämnare är ofta invandringskritik, nationalistisk retorik, socialkonservativa värderingar, samt skepsis mot vetenskap/expertis i t.ex. klimat- eller pandemifrågor. Misstron mot institutioner är både orsak och effekt: populism växer när folk inte litar på att demokratins institutioner levererar, och när populister sedan vinner makt brukar förtroendet för institutioner inte direkt öka – tvärtom kan de undergräva dem ytterligare (jfr Trump som inte respekterade domstolar eller AfD som öppet hotar public service i Tyskland). I Sverige har vi inte sett något partis försöka ändra grundlagen eller kontrollera media (förutom SD:s sporadiska hot om att lägga ner public service, som dock inte är genomfört). Men vi ser frön: diskussioner om att “folkviljan” ska gå före “experter” har blivit vanliga. Ett exempel är ifrågasättandet av domstolar som dömer mildare än vad folkopinionen önskar i brottmål – populister säger gärna att “domarna lever i ett elfenbenstorn”. Eller misstänkliggörandet av forskare som påtalar fakta som inte passar agendan (klimatforskare hånas av SD företrädare ibland, även om SD officiellt gått med på att klimatförändringarna sker så vill de inte göra så mycket åt det). Detta är en del av kunskapsresistens-trenden som tyvärr är global: experter litar man inte på om de säger obekväma saker, då lyssnar man hellre på en YouTube-profil som säger det örat vill höra. Sverige har drabbats i lagom dos; vi har t.ex. vaccinmotståndare och folk som tror att FN planerar ersätta svenska folket (”befolkningsutbytet”-konspirationen). Dessa är fortfarande marginal, men mer mainstream än de var pre-2015.

Så parallellerna är tydliga: Sverige seglar inte i egen båt utan i en global ström av ökat tvivel på institutioner och dragning mot förenklade politiska budskap (Political distrust and the populist alt-view trap | CEPR). Ibland skämtas det att Sverige är ”landet lagom” som ligger i mitten av all statistik. Kanske ligger vi i mitten även här – vi har inte populismens värstingar vid rodret (ännu), men inte heller kvar 1900-talets bergfasta förtroende för enhetskulturen.

Man kan cyniskt konstatera att “det nya normala” världen över är att ungefär 20-30% av befolkningen misstror systemet och lockas av populistiska alternativ. I Sverige råkar det procenttalet ungefär matcha SD+AfS+Medborgerlig Samling och liknande om man skulle räkna ihop. Trumpism på svenska är kanske lite mer timid – här kastar man skämt om ”PK-maffian” på Facebook snarare än att storma riksdagen – men rötterna är desamma: en känsla hos en del av folket att etablissemanget inte längre representerar dem. Och parallellen går även att dra till vänsterpopulism (som visserligen inte blommat ut lika starkt i Sverige, V är relativt sansade jämfört med Syriza i Grekland eller Podemos i Spanien). Globalt finns ju även misstro mot institutioner bland vänsterfolk som ser banker, IMF, “neoliberalism” som fiender. I Sverige är det mest högerpopulismen som vuxit, men vänsterns misstro mot kapitalet och eliterna i näringslivet finns där också. Misstron är således lite av en universell sjukdom i vår tid.

Faktorer bakom utvecklingen: ekonomi, kultur och migration

Man frågar sig: Varför har Sverige – och världen – gått mot ökad populism och misstro under det senaste decenniet? Svaret är mångfacetterat, men låt oss fokusera på tre stora dimensioner: ekonomiska, kulturella och migrationsrelaterade faktorer. Givetvis hänger dessa ihop som en trasslig röd tråd genom samhällsväven.

Ekonomiska faktorer

Sverige klarade finanskrisen 2008 relativt helskinnat, men under ytan fanns ekonomiska klyftor som vidgats över tid. Under 2010-talet steg visserligen BNP och sysselsättning, men samtidigt ökade inkomstojämlikheten snabbare än i många andra OECD-länder. Landsbygd och post-industriella småstäder såg jobb försvinna när fabriker lades ned, medan storstäderna blomstrade. Bostadspriser rusade i Stockholm och Göteborg, vilket gynnade de som redan ägde bostäder men stängde ute unga och mindre bemedlade. Välfärden knakade i fogarna på sina håll – vårdköer växte, skolresultat var dalande i utsatta kommuner, och äldreomsorgen drogs med skandaler (minns till exempel *”Lex Sarah”-rapporter om vanvård). Samtidigt talades det i media om *”rekordvinster”* för banker och ”skattesänkningar för de rika” under Alliansens tid. Kort sagt fick många vanliga människor intrycket att systemet gynnar någon annan, inte mig. Detta är grogrund för populism: när en lastbilschaufför i Grums känner att han jobbar skiten ur sig men ändå inte får bättre liv, medan ”eliten” i Danderyd verkar leva på sitt kapital – då frodas missnöjet.

Den klassiska socialdemokratin tappade en del greppet om att förklara globaliseringens effekter. När fabriker flyttade till Kina eller när EU:s fria rörlighet pressade löner i vissa branscher (t.ex. åkerier med billig arbetskraft från öst) upplevde en del svenska arbetare att etablissemanget inte skyddade dem. SD kunde här kliva in med en ekonomisk nationalism: de lovade prioritera ”våra egna” i välfärden, kritiserade EU:s utstationeringsregler (ironiskt nog tillsammans med facken) och tog avstånd från mantrat att fri marknad alltid löser allt. Deras slogan ”välfärd åt svenskarna, inte åt migranter eller byråkrater i Bryssel” blev en ekonomisk-politisk vision som attraherade många som känt sig åsidosatta. Socialdemokraterna försökte kontra med traditionell fördelningspolitik (höjda pensioner, mer pengar till kommuner), men eftersom S samtidigt gjorde upp med C/L om mer marknad i vissa sektorer (pga Januariavtalet), framstod de som kluvna.

Sverige har också brottats med industriella strukturomvandlingar: gruvor, stålverk, varv och pappersbruk har automatiserats eller dragits ner. Regioner som varit S-fästen (t.ex. Bergslagen, Norrlands inland) såg ungdomar flytta därifrån och lokalsamhällen förtvina. Populism i dessa områden är delvis en sorgereaktion på förlorad stolthet och ekonomi. Statsvetaren Henningham kanske skulle säga att ”materiell otrygghet underblåser populistiskt missnöje” – och han skulle ha rätt. Även om Sverige inte drabbades av massarbetslöshet (vi hade relativt låg arbetslöshet pre-pandemi, runt 6-7%), kände folk att tryggheten minskade: visstidsanställningar ökade, a-kassan hade försämrats, och sjukförsäkringen var hårdare reglerad än förr. Allt detta skapade en grogrund av oro.

Ironin är att SD, som ses som höger i kulturella frågor, många gånger förde en ganska vänsterartad ekonomisk politik. De var emot vinster i välfärden, de ville höja pensioner, ge mer till fattigpensionärer och sjukskrivna (åtminstone “infödda” sådana). Detta gjorde att vissa LO-väljare bytte S mot SD – de upplevde att SD faktiskt tog deras plånbok på allvar, medan S ägnade sig åt symbolfrågor. Populismen i Sverige kan därför inte enbart förklaras av invandring; det finns en skikt av ekonomisk populism också: kritik mot banker, mot EU:s ekonomiska tvångströjor, mot att Sverige skulle vara ”världens socialbyrå” etc.

Sedan får vi inte glömma att den globala finansordningen fick sig en törn i förtroende. Efter finanskrisen spreds en allmän cynism: banker räddades av staten, börsen slog rekord, men vanliga löntagare fick knappt någon reallöneökning på åratal. Nollräntor gynnade de rika (tillgångspriser steg), medan vanligt folk såg pensionsfonderna gå knackigt. Denna “orättvisa” ekonomi utgjorde kanske inte huvudnumret i populistdebatten, men fanns i bakgrunden som en dov ton av ”något är fel med systemet”. Både höger- och vänsterpopulister spelade på det – Vänsterpartiet skyllde på vinster i välfärden och giriga direktörer, SD skyllde på att pengarna gick till invandring och EU istället för till svenska folket. Resultatet blev samma slutsats hos många: de etablerade partierna hade kört på i gamla spår och inte fattat hur folk led, så nu behövdes en ny kraft.

Kulturella faktorer

Utöver pengar är kultur och identitet en enormt viktig förklaring. 2010-talet har ibland beskrivits som “kulturkrigens” återkomst. Sverige har brottats med frågor om nationalidentitet, värderingar och social sammanhållning.

En stor kulturell faktor har varit integration och mångkultur. Sverige gick längre än många i att proklamera sig mångkulturellt (redan 1975 klubbade riksdagen igenom att Sverige är ett mångkulturellt samhälle). Under decennier var det ganska okontroversiellt, men efter att andelen utrikes födda steg snabbt (nu ~20% av befolkningen) började fler ifrågasätta hur väl integrationen fungerade. Gettoisering, hederskultur, islamism, parallellsamhällen – sådana fenomen blev plötsligt konkretiserade genom nyhetsrapportering av t.ex. radikalisering i förorter (minns IS-resenärerna från Sverige, eller skolor där knappt svenska talades). För en del svenskar utmanade detta deras kulturella trygghet: De kände inte igen sig i sitt eget land. Berättelser om förortsområden där ambulans stenas eller där klanstrukturer påverkar lokal politik chockerade många. Samtidigt slog liberala röster fast att mångkultur var berikande och att problemens rot var socioekonomisk snarare än kulturell. Här uppstod en värderingsklyfta. De som lutade åt populism ansåg att “PK-eliten förnekar de kulturella problemen”, medan etablissemanget ansåg att populisterna var främlingsfientliga överdrivare.

Denna kulturkamp syntes i allt från debatter om skolavslutning i kyrkan (fick man sjunga Den blomstertid nu kommer?) till debatter om halal-kött i skolor, könsuppdelad simundervisning, osv. Små saker blev symboliskt laddade. Sverigedemokraterna utmålade sig som försvarare av ”svensk kultur”, ibland på nästan komiskt vis (som när SD-politiker ville förbjuda utländska språk på offentliga badhus, eller hävdade att luciatraditionen hotades av “identitetspolitik”). Men oavsett tonen fanns en mottaglighet: identitet är för många människor viktigare än pragmatisk politik. Känslan av att ens hemland förändras i grunden kan skapa oro eller ilska. Detta driver populism hårt – en slags nostalgi över ett “förlorat folkhem”. Jimmie Åkesson skrev en gång om sin uppväxt i 80-talets Sverige, att det var tryggt, homogent och bra, och att han vill ha tillbaka det Sverige. Det budskapet gick rakt in i hjärtat på många äldre svenskar och småstadsbor som upplevt liknande.

Misstro mot etablissemanget handlar inte bara om ekonomi utan om värderingar. En betydande grupp svenskar uppfattade att etablissemanget (politiker, media, akademi) hade en liberal kosmopolitisk agenda som inte stämde med deras egna värderingar. Det kan gälla synen på nationen (globalister vs nationalister), synen på familj och genus (regnbågsflaggan vajade mer än svenska flaggan, tyckte vissa), synen på kriminalpolitik (fokus på förståelse vs fokus på straff). Populistledare har varit skickliga på att måla upp denna konflikt: Det är folket med traditionella sunda värderingar mot en elit av urbana, “woke” moralister. Att Sverige fick en omfattande “#MeToo”-rörelse 2017, en stark klimatengagerad ungdomsrörelse (Greta Thunberg-effekten 2018–19) och diskussioner om “strukturell rasism” (2020) – allt detta sågs av en del som progressiva framsteg, men av andra som att “det har gått för långt”. Den senare gruppen vände sig ibland mot SD eller MED (Medborgerlig Samling) som profilerade sig mot “identitetspolitik”.

En talande kultursymbol var bråket om “Pepparkaksgubbarna”: rykten spreds att en skola förbjudit barn att klä ut sig till pepparkaksgubbar i Lucia-tåg för att det kunde anses rasistiskt. Det hela var i stort sett en vandringssägen, men SD-politiker och alternativmedia blåste upp det till ett exempel på galenskapen hos PK-Sverige. Många tyckte det lät upprörande trots oklart sanningsinnehåll. Effekten av sådana kulturstrider blir att förtroendet för institutioner eroderas ytterligare – man tror att skolledningar, SVT och andra har “vaknat ur sunt förnuft” och behöver ruskas om. Här spelar humor och satir in: det föddes en hel flora av memes och skämt om “snöflingor” (överkänsliga PK-personer) som inte tål pepparkaksgubbar. Den mörka humorn i populistiska kretsar – att driva med det “politiskt korrekta” – blev ett sätt att bygga gemenskap i misstron. Samtidigt drev den mer vänster/liberala sidan med SD:s bakåtsträveri. Sverige fick lite av en kulturkrigslinje, synlig i sociala medier och på ledarsidor.

Naturligtvis handlar kultur också om mer konkreta saker som brottslighet och ordningsmoral. Vågen av gängvåld och sexualbrott under senare år har ofta diskuterats i termer av kultur: “importerad gangsterkultur”, “machokultur från Mellanöstern” eller “kvinnosyn i vissa grupper”. Där mainstream ofta förklarade brottslighet med socioekonomiska faktorer (arbetslöshet, trångboddhet) kontrade populister med kulturella (att invandrare skulle vara mer benägna pga kulturell bakgrund). Sanningen ligger oftast i en mix, men i debatten polariserades det. En majoritet av svenskarna kom dock att hålla med om att sambandet invandring-brott var något som måste diskuteras öppet. När till och med liberala DN 2019 skrev om att utlandsfödda är överrepresenterade i brottsstatistiken utan omsvep, insåg folk att “nu har något hänt, man får säga sånt här högt”. Detta var en sorts seger för det populistiska narrativet – mainstream tvingades sluta hymla. Och med ens kändes inte SD:s retorik lika extrem; de andra pratade ju också om problemen nu. Det kulturella övertaget skiftade aningen. Om första halvan av 2010-talet präglades av en liberal hegemoni i värderingsfrågor (ex: Fredrik Reinfeldt talade varmt om invandring, Prideflaggan hissades av alla partiledare), så präglades andra halvan av en förskjutning åt traditionellt håll (ex: Ulf Kristersson pratar om “svensk kultur och svenska värderingar” och hyllar kärnfamiljen öppet). Det är precis som populismteorin förutspår: populister ändrar debattens mittpunkt.

Migrationsfaktorer

Slutligen den kanske mest uppenbara faktorn: migration. Vi har redan berört den mycket, men den förtjänar sin egen sammanfattning eftersom den utlöste så många av de andra förändringarna.

2015 års flyktingkris var en katalysator av rang. Över en miljon människor sökte asyl i Europa på kort tid, varav 163 000 i Sverige – högst i EU per capita. Det innebar en enorm påfrestning på systemet: Migrationsverkets boenden tog slut (idrottshallar och tältläger fick användas), kommunerna ropade efter resurser, frivilliga slet för att hjälpa till. Initialt fanns en stolthet hos många svenskar över solidariteten, men efterhand smög sig insikten in att det här klarar vi inte i längden. När regeringen tvärbromsade i november 2015 var det ett erkännande att kapaciteten var nådd. Effekterna av att ta emot så många på en gång blev långvariga: etableringsprocessen blev överfull, många nyanlända hamnade i passivitet, kommunerna fick snabbt ordna fram skolplatser, SFI-klasser, bostäder – vilket ofta slutade med att nyanlända fick bosätta sig i redan utsatta områden (för där fanns möjligen lediga lägenheter eller modulbostäder). Detta förstärkte segregationen. Under senare hälften av decenniet såg vi en boom i anhöriginvandring (folk som fick asyl tog hit familjer när reglerna tillfälligt mildrades igen 2018–2019) och en hel del ensamkommande ungdomar som fick stanna via gymnasielagen – en kontroversiell lag S/MP drev igenom 2018 för ~9000 unga afghaner trots att många saknade asylskäl. Dessa åtgärder retade gallfeber på högern och del av allmänheten, som såg det som symbol för “flum framför ordning”. Samtidigt skapade det en annan misstro: humanitära röster tyckte att regeringen behandlade migranter hjärtlöst när man t.ex. utvisade barn till Afghanistan. Sverige kunde paradoxalt nog kritiseras både för att vara för hårt och för mjukt beroende på vem man frågade – perfekt storm för splittring.

Den stora migrationsvolymen bidrog förstås till konkreta samhällsutmaningar: arbetslöshet bland utrikes födda förblev hög (även 2025 är den betydligt högre än bland inrikes födda), bostadsbrist förvärrades (fler behövde hem), och välfärdskostnader steg (bidrag, skola, vård). Kritiker räknade ut kostnader och menade att invandringen urholkade välfärdsstaten. Något visst stöd fann de i siffrorna – även Finansdepartementet medgav att flyktinginvandringen initialt kostar staten mycket innan folk kommer i jobb. “Välfärdschauvinism” blev ett begrepp: idén att man vill ha kvar välfärdsstaten, men bara för de egna medborgarna. SD surfade på exakt den vågen. De kunde säga: “Vi älskar välfärd – därför kan vi inte ta emot invandrare som belastar den”. Många svenskar som ogillade nedskärningar höll med om logiken. En slags omvänd Robin Hood: stoppa invandringen, ge mer till fattigpensionärerna som byggt landet.

Samtidigt är det omöjligt att förbise migrationspolitikens moraliska dimension. Sverige har en självbild som humanitär stormakt. Att stänga gränsen 2015 kändes för många som ett nationellt trauma, som att vi svek våra ideal. Den politiska vänstern och många unga var djupt kritiska – vilket gav upphov till en ny spricka mellan “empati och principer” vs “realism och ordning”. Populistiska krafter utnyttjade detta genom att hävda att de som förespråkar öppna gränser är naiva godhetsknarkare utan ansvarskänsla, medan å andra sidan humanister anklagade restriktionsförespråkare för att ha blivit “främlingsfientliga”. Debattklimatet blev giftigt. I det giftet frodades misstron ytterligare – varje sida trodde att den andra ljög eller mörklade för att få sin vilja fram.

Att migration blivit den stora konfliktfrågan hänger ihop med alla de kulturella och ekonomiska aspekterna: den är skärningspunkten där ekonomi (vem betalar?), kultur (vem är “vi”?), och tillit (fungerar systemet rättvist?) möts. Den globala faktorn här är att migrationsströmmar ökade under 2010-talet pga krig (Syrien), instabilitet, klimat och global ojämlikhet. Europa vidtog inte gemensamma lösningar i tid, Schengen samarbetet knakade. Länder som Tyskland och Sverige tog stort ansvar initialt, men fick sedan slå bakut när de blev politiskt ohållbart. Detta mönster – öppna dörren, få backlash, stäng dörren – såg vi i många länder. Det förde med sig att populister som varnade för “massinvandring” kände sig bekräftade när mainstream själva började strama åt. I Sverige sa ju Morgan Johansson 2015 att “vi står inför systemkollaps” – det lät som något Åkesson kunde sagt. Så populisterna tog åt sig äran: “utan oss hade ni aldrig förstått detta”. Och kanske ligger det lite i det; utan SD:s opinionspåverkan hade nog S och M inte bytt fot lika snabbt.

Migrationsfaktorns påverkan på utvecklingen 2015–2025 är alltså central: Den skapade sakfrågan som rev upp den gamla höger-vänsterskalan och ersatte den med en GAL-TAN-skala (öppen vs auktoritär/nationell). Den utlöste politiska kriser (2015 års gränsbeslut, 2018 regeringsbildningskaoset som handlade om SD:s roll). Den påverkade väljarnas vardag (mötet med nyanlända, eller brist på bostad, eller ökad mångfald i skolor – på gott och ont). Och den födde en ny politisk retorik där volymer, integration, återvandringspolitik etc. blev standardord. Under perioden gick Sverige från EU:s mest generösa asylland till att 2023 ha en migrationspolitik som regeringen öppet kallar “stramast i EU”. Det är en helomvändning om något. Populismens framväxt kan i Sverige till stor del spåras till detta migrations-politiska trauma. Hade 2015 års flyktingvåg aldrig inträffat, är det inte orimligt att tänka sig att SD kanske stannat på 10-12% istället för att nå 20%. Å andra sidan fanns bakomliggande faktorer ändå, men de fick en turboinjektion genom migrationsfrågan.

Helhetsbilden

Ekonomiskt missnöje, kulturell värderingskrock och migrationsrelaterade utmaningar – dessa faktorer samverkade och förstärkte varandra. En person som kanske först var arg för att fabriken lagts ned kunde via sociala medier dras in i narrativet att “eliten bryr sig mer om invandrare än om dig”. En annan som oroade sig över hedersförtryck kunde koppla det till “varför satsas det inte mer resurser, jo för att politikerna är handfallna”. Bit för bit byggdes en berättelse om ett Sverige i förfall där “de gamla partierna” inte förstod vad som höll på att hända med landet. Populismen erbjuder en enkel förklaring: Det är deras fel – byråkraterna, globalisterna, invandrarna, PK-eliten. Och en enkel lösning: Byt ut dem mot oss så löser vi det, för vi lyssnar på folket. Enkelheten är lockande när problemen upplevs komplexa och kvävande.

Det ska sägas att inte alla drogs med. Sverige är fortfarande till stor del ett välfungerande samhälle med hygglig sammanhållning. Men klyftorna – socialt, geografiskt, värderingsmässigt – har blivit svårare att ignorera. Populismens uppgång är lika mycket en symptom på verkliga samhällsproblem som på skicklig propaganda. Kriminaliteten har ökat (skjutningar är tredubbelt fler 2022 jämfört med 2012). Integration har många brister (låg sysselsättning bland vissa grupper, skolsegregation). Ekonomin har gynnat toppskiktet mer än botten (Gini-koefficienten är högre nu). Och politiker har begått misstag (outsourcing-fiaskon, naiva uttalanden etc.). Dessa reala faktorer gav populister ammunitionen de behövde.

Samtidigt är världen 2025 en orolig plats: krig i Europa, energikris, klimatkris som spökar i bakgrunden, efterdyningar av en pandemi. Sådant späder historiskt på populism – när folk är rädda söker de tydliga besked och starka ledare. Att Sveriges etablerade partier ändå hållit stången hyfsat (SD fick 20% men inte 51%) visar att en stor del av befolkningen fortfarande föredrar sans framför revolution. Men även de etablerade har ju som vi sett tagit in populismen i salongerna via retorik och politik. Kanske var det oundvikligt, kanske inte.

Avslutning: Sverige anno 2025 – quo vadis?

Efter detta omtumlande decennium kan vi konstatera: den politiska oskulden är förlorad i Sverige. Landet gick från att tro sig immunt mot extrempopulism till att inse att man bara legat några år efter andra. “Sverigebilden” fick revideras – vi är inte unikt förskonade från misstro mot etablissemanget eller polarisering. Snarare har vi fått uppleva vår egen version av det.

Frågan är: Vart tar vi vägen härnäst? Kommer förtroendet för institutioner att återställas när de gamla partierna anpassat sig och delvis löst vissa problem (t.ex. minskat asylmottagande, fler poliser)? Eller är skadan bestående, så att misstron fortsätter ligga och pyra redo att flamma upp vid minsta gnista? Kommer populismen tämjas när populistpartierna integreras i det politiska ansvaret (SD måste ju nu vara med och ta ansvar, vilket kan avslöja att inte heller de har alla svar)? Eller får vi se en ännu mer radikal backlash om de nya makthavarna inte lyckas leverera guld och gröna skogar heller?

Det cyniska svaret – troget tonläget i denna artikel – är att misstrons frö är svårt att utrota. En gång desillusionerad, alltid skeptisk. Många kommer även framöver tro att “politiker bara ljuger” och “media är vinklad”, oavsett vad som händer. Men historien lär oss också att politik är cyklisk. Kanske kan framväxten av populism faktiskt skärpa demokratin i längden – det tvingar fram självrannsakan hos elit och media, vilket i bästa fall kan förbättra hur landet styrs (Political distrust and the populist alt-view trap | CEPR). Läxa: Ta inte folkets tålamod för givet.

Sverige 2025 står och väger. Populismen är inte längre en chock, den är ett faktum. Etablissemanget är inte längre orubbligt, det är omförhandlat. Tilliten har spruckit här och där, men kanske går det att limma ihop delar av den. Under ytan finns dock samma gamla socioekonomiska utmaningar (hur hantera globaliseringens baksidor?) och nya som lurar (AI som tar jobb, klimatförändring som kräver uppoffringar – sånt kan i sig skapa ny grogrund för missnöje om illa hanterat).

Vi kan åtminstone glädja oss åt en sak: den svenska humorn och satiren lever. I mörka tider har svenskar skämtat om eländet. Man måste nästan skratta åt hur fort alla värden kastats om. Ena dagen “Refugees Welcome”, nästa “Vi har gjort vårt”. Ena dagen “aldrig SD-inflytande”, tre år senare “välkommen till förhandlingsbordet, Herr Åkesson”. Som om politiken gått in i en blender på högsta hastighet.

Ur cynismens perspektiv kan man säga att politiker mest är “väderkvarnar i vinden” – de snurrar dit opinionen blåser. Kanske stämmer det: folket förändrades, så förändrades politiken. Populism är i grunden ett uttryck för demokrati – på gott och ont. Det är folket som misstror, folket som röstar fram outsiderpartier. Kanske fick vi precis den politik vi förtjänade eller åtminstone bad om, med alla tvära kast.

Som avslutning, varför inte dra en parallell till svensk popkultur: Kent sjöng år 2010 “det är vi mot dom”. Den känslan av vi-och-dom har nog aldrig varit starkare i modern svensk politik än under 2015–2025. Oavsett om “vi” och “dom” syftade på folk vs etablissemang, stad vs land, tradition vs förändring – så genomsyrade det det mesta. Frågan framåt blir om vi kan bli oss igen, eller om det nya normala är fortsatt polarisering.

En sak är säker: det politiska 20-talet kommer inte att bli tråkigt. Om 2010-talet var chocken, blir 2020-talet efterspelet då vi får se om systemet lärde sig något. I skrivande stund (2025) får vi konstatera att Sverige har överlevt även denna demokratiska turbulens – lite kantstött men stående. Och kanske, djupt därinne, finns ändå en smula av den där svenska konsensusandan kvar, som en ventil som pyser ut trycket precis innan det exploderar.

*Har etablissemanget lärt sin läxa? Har populisterna peak:at eller kommer de att komma först nästa gång (som AfD sa: *“Next time we’ll come first”* (’Next time we’ll come first’: German far-right celebrates breakthrough | Reuters))? Bara framtiden vet. Under tiden gör vi svenskar det vi är bäst på: gnäller, skämtar och knogar vidare.*

Källor: Denna analys baserar sig på ett flertal källor som belyser utvecklingen:

Dessa källor ger tillsammans en mångsidig bild av ett Sverige i förändring, fångat mitt i den stormvind av populism och polarisering som präglat västvärlden det senaste decenniet. Förhoppningsvis kan vi lära av det – och behålla både sans och humor på vägen.

Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *